Mer än örat kan höra

”Där har du fel, för man kan ta mitt barn som exempel. Om man frågar honom om något som hände för två år sedan så har han inga minnen av det.”

Diskussionsämnet var vad små barn kan ta varaktig skada av, t ex långa separationer från sin primära vårdare.

Och jag känner mig lite frustrerad, för även om det finns mycket forskning om anknytning och psykisk hälsa, så tycker jag att det är så självklart att man kan påverkas i grunden av saker man inte minns. Ingen skulle ifrågasätta påverkan i vardagen om det gällde att ha förlorat en fot, för att det skedde när man var för liten för att minnas det. Men man kan förlora mentala fötter. Att man inte kan berätta om dem eller lätt jämföra sig med andra och se att de har fötterna kvar, innebär bara att det är svårare att se om de är borta. Det kan fortfarande vara svårt att gå. Och vad man kan berätta om när man förlorade sin mentala fot har ingenting med saken att göra.

Annonser
Publicerat i Uncategorized

Köpa solrosor till farmor


Tid. Så mycket tid försvann på att vara förkylda. Min son pratade i veckor om att köpa solrosor till farmor. Farmor som för en månad sedan läste böcker för honom i soffan på landet. Älskade farmor, som vi inte skulle göra förkyld.

En annan dag ska jag vara gladare. En annan dag ska jag plocka upp något av mina projekt och göra klart det. En dag som inte är denna kan bli den dag då jag har lust att skapa, måla, bygga. En annan dag spelar jag glad musik, bjuder in vänner och njuter av god mat. Såna dagar kommer.

Igår var dagen då min egen mamma fyllde år och min mans mamma gick bort.

Idag är dagen då min son köper solrosor, att ge till sin farmors man.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Att amma ett barn som pratar

Jag hade glömt hur mysigt det var, så jag klipper in några gamla minnen jag stötte på. De är från våren -09, jag ammade en 2,5-åring då.

Det jag tycker är småjobbigt just nu är att lillen kan fråga väldigt explicit efter tutte ute bland folk. ”Mamma, får jag tutte när vi kommer hem?” Jag vill inte få honom att skämmas för det, men jag skulle gärna slippa de situationerna faktiskt. Men det är en annan sida av det otroligt mysiga med att han pratar om amningen med mig. Tackar för mjölken och säger att det är gott.

Ibland känns det som att man ska ha en plan för att sluta. Det mesta om amning av småbarn jag läser handlar om att sluta amma, men det är klart, det är väl förändringar som det finns mest att säga om. Tidigare hade jag åtminstone en lös plan för hur länge jag skulle amma, men nu vill jag inte tänka så alls. Det blir så länge det känns bra för oss båda, och när det inte gör det längre så slutar vi.

Nu har jag varit sjuk i en vecka och därför nekat massor av gånger. Idag kom han inrusande efter att pappan hämtat på förskolan och sa ”Mamma jag vill ha tutte! Fast jag får inte det.” Det var lite ledsamt. Han tycker ju så mycket om det, och jag också för den delen. 😦 Lyckligtvis har jag lite mer ork idag så han fick sin tutte och blev så glad så glad.

Jag har tillfälligt fått lite mindre mängd i och med att jag varit sjuk, och igår sa lillen (efter att han faktiskt druckit lite mjölk men inte fick ut mer): ”Näe, det finns ingen mlölk, mamma!” smakade på tutten igen och släppte: ”Fast det gör inget. Det är ingen fara, mamma.” och så satt han fast igen. 😆

Igår kväll när jag kom och la mig samtidigt som lillen vaknade till, sa han klart och tydligt Jag vill ha tutte, mamma, tack! och jag bara smälter.

”Mamma, din mlölk är good! Jag tycker om den!”

Publicerat i Uncategorized

Nya IKEA-katalogen

Ny IKEA-katalogen är här! Jag både gillar och ogillar IKEA. Jag har råd med deras saker och de har en hel del saker som tilltalar mig. De har inte något särskilt miljötänk utöver att platta paket är bra, och de har i många fall rätt låg kvalitet.

Nu känner jag mig inte direkt som målgrupp längre heller. De profilerar sig mot storstadsmänniskor med hektiska liv, lite yta och mycket saker. OK, jag är storstadsmänniska (för att vara i Sverige) med mycket saker … Det genomgående överdrivna konsumtionstemat (som ska backas upp med att jobba hela tiden så man har råd att shoppa) får det att vända sig i magen på mig. Jag är kräkless på detta extrema konsumtionssamhälle! Nej, jag är inte emot vare sig konsumtion eller tillväxt, men konsumtion av skräp och förstörelse av naturvärden längs vägen. Jag vill helst köpa kvalitet och våga lägga pengar på det som används och älskas.

Några citat ur katalogen:
Sovrum med mycket synlig förvaring av kläder, tänk shoppinggalen 20-årig tjej:
Det här sovrummet höll sig inom kreditgränsen för det kreditkort som ligger i en av väskorna.

Sätt upp en stång ovanför en smal hylla så får du en idealisk plats där du kan placera din bärbara dator efter en sen nätshoppingrunda.

Har jag länkat till the story of stuff förut? Nu har jag det i alla fall. Som lite motvikt i konsumtionssamhället.

Publicerat i Uncategorized

Basilikaglass

Det här blev gott på samma vis som mörk choklad är gott. Man blir mätt på smaken ganska fort, så det går inte åt så mycket för att bli nöjd fastän det var gott. Härlig färg som är svår att få bra på bild i halvskumt inomhusljus och intensiv basilikasmak!


Basilikaglass
2 dl havrevispgrädde
1 dl iMat
1 dl havremjölk
en svårdefinierad mängd basilika, lite mindre än en ”kruka” kanske
3/4 dl socker

Mixa, låt stå en liten stund så sockret säkert har löst sig och kör sedan i glassmaskin.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Felet är att inte göra som alla andra

Jag läste Ferry Food i veckan som gick. Jag har inte köpt den, med allergier i familjen och ambitionen att äta mer miljövänligt känns inte LCHF som något jag kommer satsa på den närmaste framtiden, men ändå. Den verkade ha trevliga recept och det var inspirerande att läsa om Björn Ferrys resa. En sak han skrev om är när han återhämtade sig efter en skada. När han mådde bra så kritiserade ingen hans kost, men när han återhämtade sig efter en skada så var helt plötsligt kosten problemet med hans fysiska form. Om han inte hade ätit LCHF så hade sannolikt ingen kritiserat det han åt utan snarare sett det för vad det var: en period av återhämtning. Och så är det med mycket annat också. Finns det ett problem, börja med att kritisera det som är mest avvikande från hur alla andra gör, inte det som mest sannolikt är orsaken till problemet.

Om en mamma är utsatt för stark negativ stress på jobbet och nattammar, är det förmodligen nattamningen hon föreslås ‘åtgärda’ för att må bättre.

Om en tvååring vill bli buren, är hen lat och borde lära sig att gå själv. Om en tvååring vill åka vagn är hen för liten för att förväntas gå överallt.

Föräldraskapssituationer är de jag kommer att tänka på först, men det finns exempel överallt. Det är lättast att leta fel i det som avviker från normalen. Det är inte så konstigt, men så mycket bättre det vore om vi var bättre på att lyssna på vad problemet är, och leta efter lösningarna utifrån det istället.

Publicerat i Uncategorized

Sommarminnen


Vid 6-tiden på morgonen lyser solens strålar genom dimman i viken. Jag ser vattnet från köksfönstret. Allt är stilla och tyst, utom barnet som körde upp mig.

Fastän han är först med att vilja gå upp kroknar han fort, redan efter den lata frukosten gnuggar han sig i ögonen. Jag tar honom på ryggen och går iväg. Gräset är fortfarande fuktigt av dagg och barnets huvud vilar tungt mellan mina skulderblad. Vi går över bron och det inre av viken sjuder av hoppande fisk. Redan innan vi hunnit förbi grannens hus känner jag att barnet sover.

Jag går på den sida av grusvägen som erbjuder mest skugga och märker att åt det här hållet skyddar solhattens breda brätte både mina axlar och barnets ansikte. Vi går genom skog och förbi hagar. Redan nu samlas fåren i skuggpartierna av hagarna, invid vägkanten, men när jag kommer springer de undan och ställer sig en bit bort och tittar på mig.

Det är backigt och jag känner mig ganska fort andfådd. Det här är bra för mig, tänker jag.

Längsmed vägens sida dyker det upp hovspår och mitt inre fylls av enkla tankar. Kloppeti-kloppeti-klopp. Jag ser många röda vinbärsbuskar och tänker på hur det här är överflödets tid då naturen ger i mängder, och jag känner mig tacksam. Det är så vackert här. En känsla av vemod fyller mig för en stund. Tänk om det här är sista gången jag är här? Hur kommer det bli sedan? Jag vet inget om framtiden, men jag har älskat att vara här, varje stund.

Jag tänker på vad min fyraåring och grannen sa igår när vi träffades när vi gick och slängde sopor.
– J är lite sjuk. Farmor är jättesjuk.
– Nejdå, hon är bara lite krasslig.
Hon är ju inte bara lite krasslig. Vet han inte, eller försöker han lindra sorgen över det oundvikliga?

En liten barnkropp spritter till i sömnen, en liten hand tar tag om min överarm för att strax därpå med en smekande rörelse släppa den och slappna av helt igen. Han har tappat huvudet lite bakåt, som han gärna gör när han sover på ryggen. Jag böjer mig framåt och försöker få honom att luta sig mot mig på ett sätt som jag uppfattar som bekvämare, men han vill inte så jag låter honom vara.

Borta på en äng står en trana. Vad stora de är!

Jag hör vatten. Eller är det vatten? Kanske vinden som blåser genom skogen? Nej, det är vatten. En förvuxen bäck rinner genom gammal mark, förbi en sedan länge glömd kvarn vars grund är det enda som skvallrar om att den funnits.

I Smedstorp väcker en skällande hund och ett lamm barnet. Han tittar sig omkring. Lammet har rymt ur sin hage och slår följe med oss en liten bit. Det bräker, vill nog ha hjälp att komma tillbaka till mamma. Ett par män står inne i en trädgård och pratar. De verkar medvetna om lammet nu, så jag går vidare. Hönorna är inte ute på framsidan av hönshuset idag.

– Bää! säger fåren i hagen.
– Bö, bö, bö, säger barnet på ryggen.

Det är något märkligt med vägen här, rymden måste kröka sig på något märkligt vis för det kan inte vara lika mycket nedförsbacke som det är uppförsbacke. Jag börjar bli trött och halva vägen är kvar. Jag hoppas att barnet inte börjar skrika och vill ner innan vi kommer hem, men så här långt går det bra.

Det blir svårare att finna skugga längs vägen. Ekarna står storvuxna i hagarna här, och körsbärsträden har släppt sina bär på vägen. Barnet vilar. En groda hoppar i väggrenen. Vi pratar, busar och sjunger. När vi kommer till dammen stannar vi och tittar lite på vattnet. Bara lite till, sedan ska du få springa på egna ben!

Åter vid viken har gräset torkat.

Publicerat i Uncategorized