Lycka. Är det det jag känner? Det var så länge sedan och jag är rädd att känslan ska försvinna igen. Det har gått en månad sedan förändringen och det känns bra.
Förvissningen om att livet kan vara gott, att det finns något annat för mig, ett sätt att leva som får mig att må bra. Lugnet som kom med att bestämma sig. Ångesten som försvann.
Det är inte det att jag inte är ledsen. Jag har varit väldigt ledsen. Det räcker nu. Jag tänker inte låta sorg och brustet hopp ta min framtid eller min nutid.
Det här, det är något i grunden nytt. Att vara så trött att jag skakar i varje muskel men vilja mer, och le mot de jag möter. Att sjunga när jag går, nästan utan att bry mig om vem som hör, för att det är sådan jag vill vara. Att känna mig stark, glad, sedd. För fast jag är själv så står jag inte på egna ben. Jag har upptäckt att jag syns, att när jag försvinner så blir jag saknad, att det finns hjälp att få. Jag är buren av andras omtanke och känner mig som del i något så mycket större än mig, och det känns som jag har chansen att verkligen ta del av det nu. Omdana mig som sådan jag vill vara, som den jag drömde om att bli. Jag tror att jag har något att ge. När energin så sakta kommer tillbaka, och livet har fört mig till en punkt där jag har den vuxnes självsäkerhet och förmåga till reflektion, då finns det saker jag kan göra för andra. För att vi tillsammans ska nå längre, må bättre, bli starkare. Det är mitt mål. Det har alltid varit min önskan.
Självständighet. Denna ständigt omhuldade egenskap. Är det den jag vunnit? Å ena sidan känns det så. Jag är jag och jag står för mina beslut och ingen annans. Å andra sidan är jag så långt ifrån självständig man kan komma. Alla är vi beroende av andra. Det är stort, tungt, vackert. Det jag har vunnit är att inte behöva strida för mina tankar. Mitt hem är åter min borg. Mina tankar är ljusa. Våren är på väg. Jag är stark.
