Tomheten

Vissa människor som lämnat mig kommer jag nog alltid att sakna. Eller vad de betydde. Även om andra kan ta samma roll, fylla samma behov, så är det människorna som betyder något. De specifika personerna. Vännerna som jag släppte in bakom muren som jag omsorgsfullt byggt omkring mig. Att älska någon är att ge en liten bit av sig i förvar hos den andra, och hoppas att den man ger av sig till förvaltar det. Ibland får man sig tillbaka innan man går. Ibland går hen och lämnar tomhet efter sig.

Ibland känner jag för att göra om det. Isolera mig, stänga ute alla andra. Vissa dagar kryper rädslan närmare. Skräcken över att göra fel eller såra eller förlora, att något stort ska hända innanför muren. Samtidigt är det en smärta som hör till livet och jag måste omfamna den. Alternativet är sämre.

Jag plockade av de svarta vinbären igår. Trekvarts liter blev det, och jag skänkte en tanke av tack för dem till den vän som aldrig mer kommer att vara en vän till mig. Du svek mig så som jag aldrig har blivit sviken förut. Jag vet inte ens om du insåg hur. Hur skulle du? Du var inte där och såg konsekvenserna. Jag är inte arg och jag är inte ensam, men jag kommer nog alltid att tänka på dig med viss sorg när jag skördar svarta vinbär.

Publicerat i Uncategorized

Att återupptäcka ‘lycklig’

Lycka. Är det det jag känner? Det var så länge sedan och jag är rädd att känslan ska försvinna igen. Det har gått en månad sedan förändringen och det känns bra.

Förvissningen om att livet kan vara gott, att det finns något annat för mig, ett sätt att leva som får mig att må bra. Lugnet som kom med att bestämma sig. Ångesten som försvann. 

Det är inte det att jag inte är ledsen. Jag har varit väldigt ledsen. Det räcker nu. Jag tänker inte låta sorg och brustet hopp ta min framtid eller min nutid.

Det här, det är något i grunden nytt. Att vara så trött att jag skakar i varje muskel men vilja mer, och le mot de jag möter. Att sjunga när jag går, nästan utan att bry mig om vem som hör, för att det är sådan jag vill vara. Att känna mig stark, glad, sedd. För fast jag är själv så står jag inte på egna ben. Jag har upptäckt att jag syns, att när jag försvinner så blir jag saknad, att det finns hjälp att få. Jag är buren av andras omtanke och känner mig som del i något så mycket större än mig, och det känns som jag har chansen att verkligen ta del av det nu. Omdana mig som sådan jag vill vara, som den jag drömde om att bli. Jag tror att jag har något att ge. När energin så sakta kommer tillbaka, och livet har fört mig till en punkt där jag har den vuxnes självsäkerhet och förmåga till reflektion, då finns det saker jag kan göra för andra. För att vi tillsammans ska nå längre, må bättre, bli starkare. Det är mitt mål. Det har alltid varit min önskan.

Självständighet. Denna ständigt omhuldade egenskap. Är det den jag vunnit? Å ena sidan känns det så. Jag är jag och jag står för mina beslut och ingen annans. Å andra sidan är jag så långt ifrån självständig man kan komma. Alla är vi beroende av andra. Det är stort, tungt, vackert. Det jag har vunnit är att inte behöva strida för mina tankar. Mitt hem är åter min borg. Mina tankar är ljusa. Våren är på väg. Jag är stark.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Bakom allt skräp

Sedan förra säsongen har jag letat efter en kolonilott, och sent i vår blev en min! En liten stuga på en liten arrenderad plätt jord lämpligt belägen mellan hemmet och jobbet.

Regniga stunder har jag rensat inne och slängt/skänkt väldigt mycket som fanns där. Fastän jag vet så väl att saker kan vara fina i ett sammanhang där de kommer mer till sin rätt, slog det mig ändå hur annorlunda och mycket finare både stugan och tomten blir ju mer man tar bort. Mitt första intryck av köket var t ex att skåpfärgen var ful, köksbordet fult, kökslampan alldeles för gräll, kaffeburken ful och plåtbrickan i behov av ett lager av nån annan färg. Men när jag tog bort blommiga dukar, plastblommor, porslinsfigurer, ölflaskor, smutsig disk och spetsgardiner, så ser bordet inte så dumt ut längre. Skåpsluckornas färg går igen i brickan, kaffeburken, bordet och lampan. Spisen ser riktigt charmig ut i sin röda emaljering. Lampan är inte så gräll längre när den inte har så mycket att konkurrera med, den kan gott få vara en av få saker med rejält med mönster på, och den håller ihop ett färgtema. Jag gick från att tycka att nästan allt var fult till att tycka att stället har charm, utan att lägga till en pinal.

Rabatterna ser helt annorlunda ut bara med ändringen att ta bort fjolårets vissna blomstänglar.

Soffan däremot. Jag är ledsen mamma, men jag kan bara inte tycka att den är särskilt snygg men jag ska försöka ge den en omgivning som klär den.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Kolonilott





Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Det finns hopp om mänskligheten

Jag är aktiv på ett forum. Det börjar bli ganska stort, men känns fortfarande ändå familjärt. Vi är utspridda över hela Sverige plus lite i England, Finland och USA (vad jag kommer på på rak arm) men ändå finns det så mycket vänskap där. I den vänskapen kan man hämta kraft och få stöd när man behöver det, och man behöver inte be om det. Idag är jag extra stolt över att få ta del av det hela, även om jag av geografiska skäl inte är till praktisk nytta idag.

Det kom inget rop på hjälp, det kom en snutt information. Den där tågolyckan, det gällde någons man. En pappa med hustru och fyra barn där hemma. Och svaret: Kan jag göra något för dig? Vad behöver du? Hjälp med att få vardagen att fungera, mat, avlastning med barnen, underhållning för mannen som kommer vara konvalescent ett bra tag? Ett gäng av de som är geografiskt nära organiserar för matlagning och leverans veckovis framöver, det betonas att stödet måste finnas kvar även när den initiala chocken har lagt sig. Från håll kommer bensin- och matpengar och frågor om vad man kan göra på avstånd. Parallellt med att folk uttrycker sina sympatier så sluter nätverket sig samman för att finnas där, rent praktiskt, i verkligheten.

Nätgemenskap när den är som bäst sträcker ut en hand in i verkliga livet. Ibland känns det som att forumet mest är ett tidsfördriv, men dagar som denna känner jag extra mycket att man faktiskt bygger relationer.

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Nutellamuffins utan ägg


Dagens medhavda fika till en kompis! Hon är galen i nutellamuffins och dessa blev ovanligt lyckade. Jag brukar bara ta ett chokladmuffinsrecept och stoppa nutella i, det här är dock första gången jag gör dem äggfria. Jag lyckades omedvetet matcha värdinnans kakfat med muffinsformarna, båda lila med vita prickar.

Nutellamuffins, 12 st
3 dl vetemjöl
2 dl socker
1 dl kakao
1 tsk bikarbonat
1 krm salt
2 ½ dl kokhett vatten
1 dl olja
1 tsk vinäger

nutella

Sätt ugnen på 225 grader.
Blanda allt torrt, häll i allt vått och vispa till en slät smet.
Fördela hälften av smeten i 12 formar. Lägg en klick nutella i varje form. Täck nutellan med mer smet. Grädda i mitten av ugnen i 12-15 min. (14 blev perfekt för mig.)

Receptet på chokladmuffins kommer från Mjuka kakor utan ägg och mjölk. Jag såg dock ett tips om muffins på the kitchn en gång, att oavsett vad det står i receptet så ska man grädda dem i minst 225 graders ugnstemperatur, så det gör jag. De blir oftast högre och finare då än om man kör på en lägre temperatur.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Barnvänlig lyxmat

Jag kan börja med att bjuda på en bild på cannellonin innan jag fortsätter mattemat.

Mina barn gillar inte cannelloni. De gillar däremot köttbullar, och i det här hemmet serveras bara mammas egna köttbullar. Inte för att jag är så präktig, utan bara för att jag föredrar dem. Sedan ska jag väl inte sticka under stol med att jag tycker om att veta vad som är i dem, och att det är bra råvaror.

När köttbullar började massproduceras, göras av undermåliga råvaror och säljas superbilligt, blev det att betrakta som skräpmat. Nåt man tar till för att det går snabbt och för att barnen äter det. För mig är köttbullar riktigt lyxig mat. De är gjorda av bra köttfärs, tar sin tid att göra, det är riktig grädde i såsen och potatismoset är gjort på riktiga nykokta potatisar, salt, peppar, mjölk och smör. Kanske lite muskot också. Vi äter inte köttbullar så ofta just för att det är lite jobbigt att göra, men när vi äter det går det inte att jämföra med mamma Scan och pulvermos.

En sak har jag dock anammat för att skynda på tillagningen. Köttbullarna får åka i ugnen, 200-225 grader i ca 10-12 minuter. Stekskyn häller jag över från plåten till såskastrullen, som är mycket lättare att vispa så än i en stekpanna. På det här viset är det också en mycket mindre insats att göra 2 kg köttbullar än om man ska stå och steka dem på spisen, 20 st à ca 10 g åt gången …

Här skulle jag ha en bild på min köttbulletallrik från förra gången vi åt det, men jag var så hungrig och maten så god att det får bli en bild på ett barn som gillade sin smoothie istället.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer